Tvivel

Efter att ha gråtit halva natten somnade jag äntligen.
När jag vakna blev jag påmind om gårdagen och skulle kunna spy av ångest.

Har gråtit så mycket att jag tappat andan.
Och allt pga något som jag kanske inte ens ha rätt till att bli sårad över.

Ena sidan av mig säger att du är en känslokall idiot som ljugit om allting och inte värd att gråta över.
Andra säger att du inte gjort något fel, för det var aldrig något mellan oss.
Det värsta är nog att jag vet att det inte kommer bli något heller.

Tror aldrig jag riktigt känt så för någon som för dig.
Visst finns ju han men det var ju aldrig på samma sätt.
Jag träffade aldrig honom.

Jag känner mig så patetisk.
Hur kan jag ens tro att jag skulle vara för dig, som du är för mig.
Det finns inget logiskt med det.

Det som är ännu mer patetiskt är kanske att jag skriver världens text över något som aldrig fans.

Jag kan nog inte sluta gråta.
Känns som en del av mig gått sönder.
Känner mig så jävla trasig.

Jag är egoistisk och önskar att jag var allt för dig.
Att du inte kolla åt någon annans håll.
Att du fick ångest över att du kysser andra eller ligger med andra.
Att jag inte var ensam om det.
Vill inte vara ensam om att vara ledsen när jag gör något sånt.

Du var bara tvungen att låta mig se.
Du kanske inte ens tänkte på det.
Men antagligen tänkte du inte ens på mig då du skrev det.
För jag brydde mig och tyckte om dig mer än vad du gjorde om mig.

Ligger hemma i sängen och nästan skriker över hur jävla orättvist allt är.
Varför ska alltid jag bli sårad i slutändan.
Alltid.

Jag var så glad att du skulle åka hit.
Jag hade hållt nedräkningen.
Sen pratade vi inte på 4 dagar men jag trodde att vi skulle börja igen,
jag hade tänkt höra av mig.
Nu kan jag inte ens tänka på dig utan att få ångest och gråta.

Vet att det kanske är konstigt att vara så ledsen över något som aldrig blev, eller kommer bli.
Men det är ju trots allt min privata blogg där jag skriver vad jag känner.

Jag saknar dig så jävla mycket, jag gör verkligen det.
Men det verkade aldrig som att du saknade mig,
så jag önskar att jag kunde säga att jag till slut slutade sakna dig.
Men jag saknar dig jättemycket. Fortfarande. Hela tiden. Varje dag.

Jag visste att vi inte skulle prata särskilt länge.
Trots att du jämt sa åt mig att det aldrig skulle ta slut,
att du aldrig skulle lämna,
att vi alltid skulle prata.
Jag försökte tro på dig, men jag visste ju..
Ändå hade jag hopp, finns väl alltid lite hopp kvar.
-